1970 USA 113 min. färg/35mm/2.35:1. R: Michelangelo Antonioni. S: Mark Frachette, Daria Halprin, Paul Fix, G.D. Spradlin, Bill Garaway, Kathleen Cleaver, Rod Taylor.
En av Antonionis mest omtalade filmer, tydligen en anti-amerikansk vision av 68-vänsterns ungdomar… men filmen påminner mest av allt av en proto-musikvideo, inte långt ifrån Hair och framtidens TV-reklamer. En banal ung man, oskyldigt anklagad för att ha dödat en polis, rullar runt i Death Valleys öknen med en lika banal flicka. Antonioni har större förståelse för de medelålders män som vill lägga asfalt i öknen än vad han har för ungdomarna, som han skildrar med tom likgiltighet. Överhuvudtaget finns inte mycket att uppskatta i den här filmen, som från början till slut känns som en syntetisk sightseeing genom ett politiskt landskap som oavsiktligt framstår som obegripligt och meningslöst. Inte ens det berömda slutet kan vi faktiskt tolka bokstavligt; allt är ”symbolism”, farligt nära ren porr, och det var faktiskt nonsens som detta som visar en varför revolutionen dog. Pink Floyds musik är faktiskt inte mycket att hurra för heller. Harrison Ford och Philip Baker Hall syns i statistroller för de med bra ögon. 2021.