Werckmeister harmóniák. 2000 UNGERN/ITALIEN/TYSKLAND/FRANKRIKE 145 min. sv/35mm/1.66:1. R: Béla Tarr. S: Lars Rudolph, Peter Fitz, Hanna Schygulla, János Derzsi, Djoko Rosic, Tamás Wichmann, Ferenc Kállai, Mihály Kormos, Putyi Horváth, Enikö Börcsök, Éva Almássy Albert, Irén Szajki, Alfréd Járai, György Barkó, Lajos Dobák.
Mycket svårtillgänglig film från den lika kryptiska Béla Tarr. Utspelar sig i en liten iskall, snölös stad där en ”cirkus” fraktar omkring en död val samt en vanskapt man vid namn ”Prinsen” som i hemlighet har fascistoida planer på att förgöra världen. Huvudpersonen är en ömklig humanistiskt lagd ung man som försöker förstå omgivningen samt hans farbror, en sur gubbe som är vetenskapligt besatt av perfektionen i klassisk musik. Många fascinerande bilder – och bilder och stämningar är vad Tarr är bäst på – och filmen är sevärd för alla som tycker om konstnärliga filmer som gör att man som åskådaren mest är i vägen. Men det är en bredare och mer sporadisk film än till exempel Tarrs mästerliga Damnation och han tycks flanera mellan sina ämnen, och sina tekniker, på ett sätt som gör helheten lite hackig. Filosofiskt mynnar det ut i modernistisk klassiker (existentialism vinner över humanism) och ett pessimistiskt slut á la Nietzsche. En bristfällig men överlag robust konstfilm som, liksom alla Tarrs filmer, blir bättre ju mindre kritiskt lagd man är mot hans avsikter. Liksom i Tarrs tidigare är manuset skrivet av László Krasznahorkai, efter hans bok, och Tarrs klippare Ágnes Hranitzky krediteras som medregissör. 3/5 7/10. 2013.
