The Champ 1979 USA 121 min. färg/35mm/1.85:1. R: Franco Zefferelli. S: Jon Voight, Faye Dunaway, Ricky Schroder, Jack Warden, Arthur Hill, Strother Martin, Joan Blondell, Mary Jo Catlett, Elisha Cook Jr, Stefan Gierasch, Allan Miller, Joe Tornatore, Shirlee Kong, Jeff Blum, Dana Elcar.
Misslyckad nyinspelning av King Vidors En hjälte (1931) – som i sin tur fick en italiensk nyinspelning 1953 (Clownen) – med Voight som före detta boxningsmästare som nu är en försupen jockey och knappast något bra föredöme till sin snuskigt söta blonda son – (melo)dramatik uppstår när den biologiska mamman Dunaway återkommer, efter flera års frånvaro. Tematiken i den underliggande berättelsen sveps undan av banal sentimentalitet i denna sega, konstigt regisserade film där varje skådespelare, plus regissören Zeffirelli, verkar vilja göra en helt egen film; Voight gör en generande Rocky-imitation, Dunaway ser ut som att hon vill göra olagliga saker med sin son och pojken själv gråter på kommando som om han är tagen ur en reklam för Werther’s Original. Mycket lite fungerar, även om storyn är hygglig nog för att filmen ska bli snudd på sebar. En psykologisk studie gjord år 1995 föreslog – otippat nog – att detta är den sorgligaste film som någonsin gjorts, så för snyftarfans kanske den är sevärd. 2/5 4/10. 2016.
