1952 ITALIEN 89 min. sv/35mm/1.37:1. R: Vittorio De Sica S: Carlo Battisti, Maria Pia Casilio, Lina Gennari, Ileana Simova, Elena Rea, Memmo Carotenuto.
Eventuellt kronjuvelen på den italienska neorealismen – De Sica var ingen främling för gråtmilda filmer om utsatta människor i samhällets avkrokar, men berättelsen om den pensionerade byråkraten Umberto (Battisti) är emellanåt outhärdlig. Längs gatorna av ett ekonomiskt utsvultet Rom försöker han överleva på sin pension, som består av hälften av skulderna han har i hyra åt en hemsk hyresvärdinna som bedriver bordell, och hans enda vänner är en gravid tjänarinna och en söt hund. Oavbrutet håller han uppe gott humör och en föreställning om värdighet, medan hans liv blir mer och mer desperat och samhället omkring honom mer och mer deprimerande och alienerande. Den sista scenen är förkrossande, och hela filmen är vattentätt regisserad, gjord med fullständig precision och effekt; ett perfekt mästerverk från början till slut och en stor humanistisk och existentialistisk film om vad det innebär, på gott och ont, att vara en ensam människa i en absurd värld. 5/5 10/10. 2016.
