Star Wars: Episod II – Klonerna anfaller

mini35star Star Wars: Episode II – Attack of the Clones. 2002 USA 142 min. färg/HDCAM/2.35:1. R: George Lucas. S: Ewan McGregor, Natalie Portman, Hayden Christensen, Ian McDiarmid, Samuel L. Jackson, Christopher Lee, Kenny Baker, Anthony Daniels, Frank Oz, Temuera Morrison, Pernilla August, Jack Thompson, Leeanna Walsman, Joel Edgerton, Bonnie Piesse, Oliver Ford Davies, Ahmed Best, Rose Byrne, Jimmy Smits, Silas Carson, Andrew Secombe, Ayesha Dharker, Daniel Logan, Jay Laga’aia, Ayesha Dharker, Anthony Phelan, Rena Owen, Veronica Segura, David Bowers, Andy Secombe, Ronald Falk.

Andra kapitlet av Lucas’ retroaktivt färdigställda sextett är ett hejdundrande romantiskt stycke epos som har så mycket Wagnerianska ambitioner att det känns som en högteknologisk framtidsremake på Nibelungen. Utspelar sig tio år efter Episod I och börjar med att jediriddaren Obi-Wan Kenobi (McGregor) och hans hetlevrade padawan-lärling Anakin Skywalker (Christiansen) blir tillsedda att skydda nyligen mordhotade senatorn Padmé Amidala (Portman) från separatister, i en tid då galaxen är mer delad än någonsin. Samtidigt som Anakin inleder en förbjuden romans med Padmé, inser Obi-Wan att mordförsöket är en liten del av något som kommer starta ett gigantiskt krig; och medan filmen börjar suggestivt och smygande rör den sig närmare och närmare en punkt då tryckkokaren sprängs; sista delen av filmen är rena galenskaperna. Allt som allt saknar denna film en enhetlig story att klänga sig fast vid – det är en enda stor konfliktsetablering, där peripetin kommer i nästa del – men det är filmens enda svaga punkt. I övrigt är det en fenomenal film som lyckas vara både den mörkaste i serien och den mest barnsligt fartfyllda – Lucas har gått loss på det cinematiska skafferiet och lånar från en uppsjö av 50-talsgenrer (noir, Douglas Sirk, ungdomsfilm) samtidigt som han mitt i de stora gesterna (och de medvetet arkaiska dialogerna) väver in komplex mytologisk och psykoanalytisk tematik, och en indirekt sidointrig om demokratins svagheter, människans förmåga att förvillas, institutionell dekadens och (förstås) teknologisk terror. Ironiskt nog, eftersom filmen är en enda stor, högteknologisk, digital dröm (och mardröm), men däri ingår även en stor seger för Lucas, som här lyckas iscensätta sin Star Wars-värld med fullständig övertygelse. Fotad i 1.78:1 på Sony CineAlta HDW-F900, en digitalkamera som framställdes specifikt för Lucas. 4/5 8/10. 2002, 2017.

försökigen