2010 USA 138 min. färg/35mm, 65mm, digital/2.35:1. R: Martin Scorsese. S: Leonardo DiCaprio, Mark Ruffalo, Ben Kingsley, Max von Sydow, Michelle Williams, Emily Mortimer, Patricia Clarkson, Jackie Earle Haley, Ted Levine, John Carroll Lynch, Elias Koteas, Robin Bartlett, Christopher Denham, Nellie Scuitto, Joseph Sikora.
Ren lyxunderhållning av Scorsese och en av de mest stämningsfulla thrillers som gjorts de senaste årtiondena. DiCaprio spelar en federal agent, härjad av personliga trauman, som anländer på ett mentalsjukhus på en karg ö, för att ta reda på en förrymd patient. Snart börjar han dock ana ugglor i mossen – uppdraget är mer eller mindre absurt, varje ledtråd skapar nya frågetecken och personalen beter sig som galna professorer ur Kafka-land. Först och främst är detta otroligt skicklig filmunderhållning, där Scorsese och kompani (klipparen Thelma Schoonmaker, fotot av Robert Richardson, soundtracket av Robbie Robertson, scenografin av Dante Ferretti, kostymerna av Sandy Powell och en busslast fantastiska skådespelare) skapar en regnhärjad och fruktansvärt mysrysig stämning som ger en film man bara vill krypa in under, samtidigt som han på intelligenta vis hackar upp estetiken (via olika filmformat) och skapar en fascinerande tematik om galenskap. Baserad på en bok av Dennis Lehane och klagare kan tycka att filmen är plojig – och att upplösningen är förutsägbar – men frågan är inte hur mysteriet ska sluta, frågan är vad för sjuka som gör att det finns överhuvudtaget (och som i alla Scorseses filmer handlar mycket om skuld och underkastelse). Man kan inte vara helt säker på vad som egentligen händer, eller har hänt, i slutet – man är någonstans kvar i labyrinten. Ett måste för riktiga filmälskare, som kan njuta av en film med DNA från allt mellan Doktor Caligari och King Kong, via Fritz Lang, 40-talets noirfilmer, Hammer och William Castle, avantgarde-experiment från 50- och 60-talet, ända fram till vår tids metalandskap av ständiga självreferenser. Kort sagt en pärla. 4/5 8/10. 2017.
