1993 USA 188 min. färg/35mm/2.35:1. R: Robert Altman. S: Andie MacDowell, Bruce Davidson, Jack Lemmon, Zane Cassidy, Julianne Moore, Matthew Modine, Anne Archer, Fred Ward, Jennifer Jason Leigh, Chris Penn, Lili Taylor, Robert Downey Jr, Tim Robbins, Madeleine Stowe, Lily Tomlin, Tom Waits, Frances McDormand, Peter Gallagher, Jarrett Lennon, Annie Ross, Lori Singer, Lyle Lovett, Buck Henry, Huey Lewis, Danny Darst, Margery Bond, Robert DoQui, Darnell Williams, Michael Beach, Andi Chapman, Deborah Falconer, Susie Cusack, Charles Rocket, Christian Altman, Dirk Blocker, Alex Trebek.
Kanske Altmans mest populära film, och onekligen en av de mer underhållande tretimmarsfilmerna man kan se. Som så ofta i hans filmer är storyn hans sporadiska och mer eller mindre intriglösa trademark-panorama; denna handlar om tjugotvå osympatiska karaktärer som lever sitt bortskämda, meningslösa Los Angeles-liv som går ut på att skvallra, vara otrogna med varandra och emellanåt knyta sporadiska, slumpmässiga kontakter med varandra; i myllret skiner bland annat Robbins som polis med dåligt självförtroende och mytoman-tendenser; han är otrogen mot sin fru (Stowe) med mäklaren McCormack, som i sin tur är gift med Gallagher; Moore och Modine spelar pretentiöst, konservativt konstnärspar, en trio vid sidan av hittar ett lik på en fisketur; Leigh säljer telefonsex, Lemmon är en sedan länge försvunnen pappa till Davidson, gift med MacDowell, som återkommer samtidigt som dennes åttaårige son blivit påkörd av Tomlin, som är servitris gift med Waits… och mot slutet sammanförs dessa karaktärer på grund av en högst oväntad händelse. Filmen är inte så rörig som det låter utan överlag en rätt charmig och färgstark film som lever högt på sina många fantastiska skådespelare, det rabbliga manuset och alla små höjdpunkter som oundvikligen måste finnas i en så här pass fullmatad film. Allt fungerar dock inte som det är tänkt i filmens mer seriösa anspråk (en central olycka i filmen lämnar en oväntat oberörd) och i jämförelse med Altmans tidigare filmer av samma slag (inte minst Nashville) känns denna först och främst som lyxigt fluff. Ironiskt nog blev filmen rätt inflytelserik och lade grunden för framtida panorama-filmer som Magnolia och Crash, fastän Altman redan perfekterat denna storyprincip tidigare (och i sin tur hämtat den från filmer som Grand Hotel). I vilket fall som helst en sevärd ensemblefilm som är lätt att fastna i, även om den är överskattad i vissa läger. 4/5 7/10. 2013.
