1922 USA 85 min. (org. vers 109 min.) sv/35mm/1.33:1. Stumfilm. R: Albert Parker. S: John Barrymore, Roland Young, Carol Dempster, Gustav von Seyffertitz, Louis Wolheim, Percy Knight, William Powell, Hedda Hopper, Peggy Bayfield, Margaret Kemp, Anders Randolf, Robert Schable, Reginald Denny, David Torrence, Robert Fischer.
Denna tidiga, underskattade Sherlock Holmes-film är en av de bästa som gjorts – Barrymore är utmärkt som Holmes, som vi här får träffa dels som ung man, innan han blev den världsberömda detektiven, och dels en bit in i karriären, då han under loppet av flera år löser ett mysterium rörande en prins (Denny) anklagad för stöld, vilket efterhand leder till en jakt på ett par prekära kärleksbrev samt Moriarty (von Seyffertitz) som förstås är spindeln i nätet. Fastän Barrymore sätter tonen för alla framtida filmversioner av Holmes är denna film (byggd på William Gillettes pjäs) inte så trogen till Conan Doyles böcker – snarare är det en underhållande variant av 1920-talets krimfilmer, med ett par nämnvärda influenser från den tyska expressionismen. Filmdebuter för William Powell och Roland Young. Pjäsen filmades både tidigare och senare – dels 1916, med Gillette själv i huvudrollen, och dels 1932 med Clive Brook. Denna ansågs länge vara förlorad, men material återupptäcktes 1975 och har sedan dess har ett stort arbete lagts ner på att återskapa den (materialet som hittades var inte scener utan tagningar, sorterade huller om buller). Den färdiga restaureringen var klar 2001, och gavs senare ut på DVD och BluRay av Kino år 2009 och 2011, och är fortfarande drygt 26 minuter kortare än vad originalet var. Hette Morirarty i Storbritannien, en teori om varför är för att alla tidigare Sherlock Holmes-filmer hade varit så dåliga. 4/5 8/10. 2018.
