1986 USA 97 min. färg/35mm/1.85:1. R: Howard Deutch. S: Molly Ringwald, Harry Dean Stanton, Jon Cryer, Annie Potts, James Spader, Andrew McCarthy, Jim Haynie, Alexa Kenin, Kate Vernon, Andrew Dice Clay, Emily Longstreth, Jamie Anders, Margaret Colin, Gina Gershon, Bader Howar, Christian Jacobs, Audre Johnston, Kristy Swanson, Dweezil Zappa, Maggie Roswell.
En typiskt besk John Hughes-produktion om en duktig och snäll high school-tjej (Ringwald) som är halvmobbad för att hon är på den rika skolan på nåder. Hon stöter på bekymmer när hon dejtar en av de snygga, rika killarna – som själv är för mycket av ett ynkligt mähä för att stå upp för henne. Hughes eventuella alter-ego Duckie (Cryer) är nörden som står vid sidan av och ser hur hans kärleksobjekt förblir platoniskt. Hughes filmer anses ofta sentimentala och romantiska men det är en märkligt hårdhudad och charmlös värld som målas upp här och intrigen känns som en ganska olustig modernisering av gamla flickboksintriger för Reaganeran där det gäller att ”köpa upp sig” illa kvickt. ”Nöjer du dig verkligen med att jobba deltid?” får Ringwalds snälla men uppenbarligen deprimerade ensamstående pappa (Stanton) höra, eftersom hans fattigdom tydligen bara är en fråga om oförmåga till indoktrinering. I Hughes värld har man inte tid med några personliga kriser när man ska upp och fram här i livet. Med detta sagt så målar filmen upp en förhållandevis trovärdig och åtminstone kännbar bild av ungdomar som försöker reda ut sina känslor när de sitter fast i de sociala omständigheter de saknar kontroll över. Det är halvvägs in som luften börjar gå ur filmen, Hughes manus tar inte ansvar för idéerna det lägger fram, karaktärerna överges i ett outvecklat tillstånd och filmen rymmer, snarare än slutar, på väldigt lättköpta noter. Skådespelarna är den största behållningen i filmen – och, förstås, det drypande new wave-soundtracket. 2024.