1982 FRANKRIKE/SCHWEIZ 88 min. färg/35mm/1.66:1. R: Jean-Luc Godard. S: Isabelle Huppert, Hanna Schygulla, Michel Piccoli, Jerzy Radziwilowicz, László Szabó, Jean-François Stévenin, Patrick Bonnel, Sophie Lucachevski, Barbara Tissier, Magali Campos, Myriem Roussel, Serge Desarnanos, Ágnes Bánfalvy, Ezio Ambrosetti, Manuelle Baltazar.
Oväntat trött (eventuellt deprimerad) Godard-film som verkar vilja formulera en extremt krass studie i människors drivkraft, den så kallade ”passionen”. Metafiktionen cirkulerar kring en dyr och halvt havererad filminspelning – regissören Radziwilowicz tvekar på projektet, medan han intresserar sig för den orättvist avskedade fabriksarbetaren och aktivisten Huppert, samtidigt som en sidointrig pågår mellan Piccoli och Schygulla, som äger hotellet som filmcrewet bor på. Godard har inte varit så här fokuserad på intriger och karaktärer sedan 60-talet, även om hans alienerande effekter förmodligen inte gör denna film mer ”tillgänglig” än någon av hans andra, men det finns förmodligen en självbiografisk kommentar i Radziwilowiczs uppgivna regissör, som frågar ”varför måste det finnas en berättelse?”, medan berättelsen lik förbannat finns där. Filmen har sina stunder, och så länge Godard introducerar sitt koncept under första halvtimmen är det skarpt, men majoriteten av speltiden består av rastlös och ofokuserad utfyllnad och vi kommer ingenstans (utom möjligen till Polen). Godard kan ha gjort den här filmen som ett slags medvetet självmål – ”se, jag kan inte göra sådana här filmer” – men det gör inte misslyckandet mindre kännbart; Piccoli känns i synnerhet malplacerad, som om han är med i en Buñuel-film, och den robusta Schygulla blir ett väldigt blekt spöke av Anna Karina. 2/5 5/10. 2017.
