Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Oskuldens tid

The Age of Innocence. 1993 USA 139 min. färg/35mm/2.39:1. R: Martin Scorsese. S: Daniel Day-Lewis, Michelle Pfeiffer, Winona Ryder, Richard E. Grant, Alec McCowen, Geraldine Chaplin, Mary Beth Hurt, Stuart Wilson, Miriam Margolyes, Siân Phillips, Carolyn Farina, Michael Gough, Alexis Smith, Kevin Sanders, Tracey Ellis, Cristina Pronzati, Norman Lloyd, Jonathan Pryce, June Squibb, Domenica Scorsese (Domenica Cameron-Scorsese), Brian Davies, Patricia Dunnock, Robert Sean Leonard, Joanne Woodward.

Scorseses sublima filmatisering av Edith Whartons 1800-talsroman är en av hans bästa filmer. Utspelar sig i New Yorks utstuderade, klan- och kodbaserade övre skikt; Day-Lewis spelar advokat från förnäm familj som är förlovad med lämplig maka från liknande familj (spelad av Ryder) men som dras till hennes kusin (Pfeiffer), en skandalomsusad rysk grevinna som flytt en tyrannisk man. Deras förhållande är så förbjudet att det är knappt så att åskådaren själv får ta del av det, och det är precis det som är nyckeln till den här fascinerande filmen – Scorsese iscensätter eran på ett nästan chockerande rikt sätt, dels i de utstuderade kostymerna och den detaljrika scenografin men också i det suggestivt romantiska, nästan åksjuka bild- och ljudarbetet. Filmen är svindlande känslosam, samtidigt som den på ytan aldrig röjer en min – bara genom Joanne Woodwards sluga berättarröst kan vi förstå vad som faktiskt pågår under ytan både hos huvudpersonerna och i världen omkring dem, vilken Scorsese målar upp som vore det ”Djungelboken” eller någon av hans tidigare gangsterepos. Som kärleksberättelse är detta djupt nyanserat och intelligent, men inte desto mindre drabbande, en berättelse som handlar om skillnaden mellan kärlek och passion lika mycket som den handlar om skillnaden mellan att offra sig för andra och rätta sig i ledet; det är kärlek, lika mycket som en offentlig plikt som en privat katastrof… och däremellan är saker aldrig helt svart eller vitt ändå. Trots att karaktärerna inte kan undgå att agera på sina känslor, och trots att de lever i ett sorts tyranni, så låter aldrig Scorsese varken dem eller publiken komma lätt undan; vi förstår hela tiden vad som pågår men kan aldrig vara helt säkra på sanningen. De flesta frågor man har om kärlek (om man vågat ställa dem) berörs i den här fascinerande, transcendentala filmen. Manus av Scorsese och Jay Cocks, scenografi av Dante Ferretti och Robert J. Franco och oförglömlig musik av Elmer Bernstein. Oscar gick till Gabriella Pescucci för kostymerna. Videosöndagrecension. 2018, 2024.