1950 FRANKRIKE 95 min. sv/35mm/1.37:1. R: Jean Cocteau. S: Jean Marais, François Périer, María Casares, Marie Déa, Henri Crémieux, Juliette Gréco, Roger Blin, Edouard Dermithe, Paul Amiot, René Worms, Raymond Faure, Pierre Bertin, Jacques Varennes, André Carnège, Claude Mauriac.
Andra delen i Cocteaus mycket personliga ”orfiska” trilogi, efter klassiska En poets blod. Marais (regissörens musa och älskare) spelar dyrkad poet som snubblar över Döden (Casares) varpå de två blir mycket förälskade. Komplikationer uppstår dock, bland annat för att han har sin hustru Eurydike i de levandes värld (spelad av Déa), som i sin tur blir kär i Dödens assistent (Périer). Cocteaus ibland medvetet absurda ovilja att strukturera sina impulser gör denna fascinerande film frustrerande ibland – man vet inte riktigt vad man ska göra med det stoiska skådespeleriet, till exempel – men Cocteaus in- och utvändning av Orfeus-myten är samtidigt spännande att försöka bli klok på. Det finns gott om effektiva symboler som tycks kommentera såväl konstnärens personliga lidande som efterkrigstidens fascistiska trauma – och naturligtvis många visuella och tekniska höjdpunkter, där fysikens lagar gång på gång ger vika för filmens magi. Följdes av Orfeus testamente. 4/5 8/10. 2018.
