Mauvais sang. 1986 FRANKRIKE/SCHWEIZ 116 min. färg/35mm/1.66:1. R: Leos Carax. S: Juliette Binoche, Denis Lavant, Michel Piccoli, Hans Meyer, Julie Delpy, Carroll Brooks, Hugo Pratt, Mireille Perrier, Serge Reggiani, Jérôme Zucca, Paul Handford, Charles Schmitt, François Négret, Philippe Fretun, Thomas Peckre, Ralph Brown, Eric Vasberg, Leos Carax (okrediterad).
Carax andra långfilm känns precis som en sådan – trevande, sökande, ambivalent, experimentell, full av diverse idéer och tekniska infall, emellanåt forcerad men genomdrypande personlig. Premissen är en gangstermelodram i Godardstil där en känslig ung konstnärssjäl (Lavant) lejs av gangster (Piccoli) att bryta sig in i ett laboratorium – istället faller han för mannens flickvän (Binoche) som i sin tur är drömmande som han själv. Intrigen går inte att engagera sig för, men det verkar å andra sidan inte vara meningen – filmen verkar inte veta vad den är ute efter, men det verkar också vara meningen. I en av många episodiska höjdpunkter dansar Lavant längs en ödslig gata till David Bowies ”Modern Love” i en nästan kuslig parallell till 80-talets montagefilmer från Hollywood. Varken filmkulturen eller postmodernismen tycks lika skojig som på 60-talet (Carax främsta idol här är tveklöst Godard) och filmen utstrålar en sorts desperat ambivalens, perfekt representerad i en sidointrig om ett aidsliknande virus som drabbar de som ”älskar utan kärlek” (de ska bryta sig in i laboratoriumet för att stjäla vaccinet de i sin tur utpressas på av amerikansk powertant). I praktiken är filmen roligare att fundera på än att betrakta, men den bör därmed sagt inte heller underskattas. 2024.