Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Once Upon a Time… in Hollywood

mini4star 2019 USA/STORBRITANNIEN/KINA 161 min. färg/35mm, delv. 16mm, 8mm, DI 4K/2.39:1. delv. 1.85:1, 1.33:1. R: Quentin Tarantino. S: Leonardo DiCaprio, Brad Pitt, Margot Robbie, Emile Hirsch, Margaret Qualley, Timothy Olyphant, Julia Butters, Austin Butler, Dakota Fanning, Bruce Dern, Mike Moh, Luke Perry, Damian Lewis, Al Pacino, Nicholas Hammond, Samantha Robinson, Rafal Zawierucha, Lorenza Izzo, Costa Ronin, Damon Herriman, Lena Dunham, Madisen Beaty, Mikey Madison, James Landry Hébert, Maya Hawke, Victoria Pedretti, Sydney Sweeney, Harley Quinn Smith, Dallas Jay Hunter, Kansas Bowling, Parker Love Bowling, Sundance Hice, Ruby Rose Skotchdopole, Danielle Harris, Josephine Valentina Clark, Scoot McNairy, Clifton Collins Jr, Marco Rodríguez, Ramón Franco, Raul Cardona, Courtney Hoffman, Dreama Walker. Heba Thorisdottir, Rachel Redleaf, Rebecca Rittenhouse, Rumer Willis, Spencer Garrett, Clu Gulager, Martin Kove, Rebecca Gayheart, Kurt Russell, Zoé Bell, Michael Madsen, Perla Haney-Jardine, James Remar, Kate Berlant, Daniella Pick, Raul Cardona, Monica Staggs, Tom Hartig, Omar Doom, David Steen, Rage Stewart.

Tarantinos nionde film är, lite oväntat, hans bästa sedan Pulp Fiction, en lika ljuvlig som melankolisk och till sist även groteskt våldsam film som upplevs lättare än den förklaras. Utspelar sig år 1969 och handlar, till någon mån, om en avdankad b-filmsskådis (DiCaprio) som försöker hålla lusten och optimismen vid liv trots att världen blivit hippiefierad och hans karriär mer och mer vertikal. Vanskligt vore dock att kalla detta för filmens handling –  i mångt och mycket är detta en film som gräver där den står, som en sublim kärleksförklaring till Hollywood och Los Angeles mot det mångfasetterade slutet av Flower Power-eran, och även en meditation över filmens konstnärliga uttryck i sig. Helt och hållet fenomenalt framställd med minutiös scenografi, foto av Robert Richardson och blixtrande skådespelare; DiCaprio är bedårande, Pitt lysande som hans muntre stuntman och Robbie ger hela filmen mening i den omtalade rollen som Sharon Tate, vars ökända öde filmen leker med, samtidigt som den blandar myt och historia på flera transcendentala sätt. Precis lika välgjord som de flesta av Tarantinos filmer, och ännu mer referenstung, men betydligt mer avslappnad och självsäker och på allvar mogen; ingen av hans tidigare filmer har varit så ambivalent och tematiskt rik som denna. Videosöndag-recension. 5/5 9/10. 2019.

försökigen