Noah’s Ark. 1928 USA 100 min. sv/35mm/1.33:1. delv. stumfilm. R: Michael Curtiz. S: Dolores Costello, George O’Brien, Noah Beery, Louise Fazenda, Guinn ’Big Boy’ Williams, Paul McAllister, Myrna Loy, Anders Randolf, Armand Kaliz, William V. Mong, Malcolm Waite, Nigel Da Brulier, Noble Johnson, Otto Hoffman.
Warner Bros’ största produktion när det begav sig – och iscensättningen av syndafloden är fortfarande imponerande, även om det måste påpekas att också tre statister dog under inspelningen av den (det är inte förvånande!). Den bibel-kitschiga storyn – som hittar på nya skurkar och konflikter – föregås av en längre, modern story som handlar om två män och en kvinna under första världskriget (samma skådespelare gestaltar olika roller i de två berättelserna). Alltsammans är en plakatallegori om att tiderna är korrupta och att gamle gode gud vet bäst. Oerhört banala dialoger, men välgjort och underhållande och med flera höjdpunkter – också historiskt intressant då filmen gestaltar en riktig teknisk gröt; ursprungligen spelades den in på det snabbt föråldrade ljudsystemet Vitaphone (där pålagda ljudeffekter lades på scenerna), sedan försenades produktionen när nya ljudscener spelades in. Resultatet är alltså en stumfilm som samtidigt har ett par talscener på tal om ingenting. Den ursprungliga versionen gick 135 minuter och är förlorad idag – den restaurerade versionen på 108 min har dock inte tagit mycket skada av det (undvik dock äldre utgåvor, som kan vara så korta som 75 min). Videosöndag-recension. 3/5 7/10. 2018.