1940 SVERIGE 86 min. sv/35mm/1.37:1. R: Alf Sjöberg. S: Aino Taube, Åke Ohberg, Anders Henrikson, Gösta Cederlund, Holger Löwenadler, Eivor Landström, Erik ”Hampe” Faustman, Bengt Ekerot, Torsten Hillberg, Ernst Brunman, Frithiof Bjärne, Anders Ek (okrediterad), Oscar Åberg (okrediterad), Ingrid Luterkort (okrediterad).
Sjöbergs första film sedan stumfilmseran är ett intressant misslyckande, egentligen en nyinspelning av den finska filmen Den stulna döden (1938); utspelar sig i ett hypotetiskt land utsatt för en hypotetisk ockupation och handlar om hypotetiska spioner som kämpar mot en lika hypotetisk regering – deppiga dubbelspionen Taube blir kär i humorbefriade strebern Ohberg men deras romans känns oundvikligen hypotetisk den också. Det skickliga hantverket är inspirerat av fransk filmpoesi och filmen har definitivt känsla; intrigen far hit och dit så pass mycket att man också kan acceptera hur detta inte är den metaforiska melodram från krigseran man först tror att det ska vara (produktionen var också tekniskt sett planerad innan kriget kom). Ändå är det svårt att bli klok på den undflyende berättelsen och den oavbrutet monotona melodramatiken, stundtals löjligt moloken, gör den dessutom svår att riktigt tycka om. Ändå är filmen relativt sevärd, med tanke på hur ovanlig den är för att vara svensk. 2022.