1967 TJECKOSLOVAKIEN 162 min. sv/35mm/2.35:1. R: Frantisek Vlácil. S: František Velecký, Magda Vášáryová, Ivan Palúch, Pavla Polášková, Vlastimil Harapes, Michal Kožuch, Josef Kemr, Naďa Hejná, Jaroslav Moučka, Zdeněk Kutil, Zdeněk Řehoř, Karel Vašíček, Martin Mrázek, Václav Sloup, Alena Pavlíková, Zdeněk Lipovčan, Zdeněk Kryzánek, Jan Pohan, Oto Ševčík, Vladimír Menšík, Pavel Landovský, Ladislav Považay, Josef Šulc. Karla Chadimová.
Detta magiska, lyriska epos kallas ofta den bästa tjeckiska filmen någonsin – varför ifrågasätta? En svår filmatisering av en historisk roman av Vladislav Vančura från 1931; utspelar sig på 1200-talet och handlar om två rivaliserande klaner och deras relation gentemot varandra och kyrkan, vars makt kring denna tid börjar växa. Intrigen börjar med att sonen till en tysk adelsman kidnappas av den ena klanen, varpå dess ledare söker hjälp hos den andre ledaren (som är lika hednisk, men politiskt lierad med kyrkan). Konflikten leder till en rundgång av våld och död. Det slående svartvita fotot slår ut det mesta från erans svartvita widscreenepos (vilket inte vill säga lite) men filmens mästerlighet ligger i dess cinematiska urkraft; de lyriska bilderna får berättelsen att blöda, både i sig själv och i hur den berättas – filmen har en ton av olycka som är lika exakt som sardonisk, tematiken om kristen tyranni och hedniskt barbari (eller, om man vill, oskuldsfullhet och ett kunskapens träd av världsligt våld) går igen både som historia och tidlös existentialism. Liksom ett verk av Shakespeare kan denna film så rik och mångfasetterad att den kan fungera hur man vill; det är historia som metafor men också historia som ren historia, det är drama som en fabel men också drama som psykologi; det är en historia som är uråldrig, men i huvudsak universell, och det är poesi lika mycket som det är fiktion. Upplevelsen är massiv och tung men i slutändan optimistisk, som den outgrundliga viljan att leva. Det tog sju år att göra filmen och det kan ta ännu längre tid att bli klar med den. 2022.