2006 USA 110 min. färg/35mm/1.85:1. R: M. Night Shyamalan. S: Paul Giamatti, Bryce Dallas Howard, Jeffrey Wright, Bob Balaban, Sarita Choudhury, Cindy Cheung, M. Night Shyamalan, Freddy Rodriguez, Bill Irwin, Mary Beth Hurt, June Kyoto Lu, Tovah Feldshuh, Tom Mardirosian, Noah Gray-Cabey, Joseph D. Reitman, Jared Harris, Grant Monohon, John Boyd, Ethan Cohn, George Bass.
Osannolikt dålig berättelse, enligt Shyamalan en ”godnattsaga” (oklart om vad), som börjar med att en fastighetsskötare (Giamatti) hittar en mystisk kvinna (Howard) i poolen på lägenhetskomplexet han ansvarar för. Det visar sig att hon är en ”narf”, hotad av en ”skrunt” men beskyddad av ett par ”tartuiker” medan hon väntar på en örn kallad ”Stora Eatlon” som kan ta henne med hem till ”Blå världen”; Giamatti måste samla ihop människor som har roller i detta epos men ingen vet vem som är Skyddaren eller Symbolisten eller Lindraren eller… herregud! Shyamalan är en på många sätt underbar regissör, och hans pacifistiska tematik är igenkännbar, men filmen är outhärdligt självupptagen. Det berättas överhuvudtaget ingen berättelse; det enda som åskådaren bjuds på är lager på lager av information tills det liknar ett långdraget rollspelsmöte, och han lyckas hela tiden kringgå detta faktum i dramaturgin – karaktärerna går till exempel utan vidare med på händelseförloppen utan att vi får se dom få något förklarat för sig (eftersom det hade blivit omöjligt) och när vi får veta att vi har en ”stor förändring i världen” att vänta oss i framtiden (ty narfen är synsk!) osar filmen av storhetsvansinne. Manuset innehåller också spontana, helt ojämna, metaskämt som bara känns odisciplinerade. Byggd på en godnattsaga Shyamalan berättat för sina barn – att huvudpersonens familj tidigare mördats (!) får vi hoppas inte ingick i den – och det går onekligen att somna till filmen. 1/5 2/10. 2012.
