DOKUMENTÄR. 1978 USA 83 min. färg/35mm/1.37:1. R: Errol Morris.
Errol Morris genombrottsfilm, numera en klassiker i dokumentärgenren. Morris gör nedslag i ett par djurkyrkogårdar – en som det går dåligt för och en som det går bra för – samt de figurer som valt att ge sina husdjur en sista vila. Entreprenörerna bakom den lukrativa kyrkogården pratar som självhjälpsgurus medan många av djurägarna är solbrända pensionärer. Tydligen ska det här vara ganska knasigt, och många verkar tycka att filmen är otroligt fascinerande. Men uppriktigt talat är det ingen i den som egentligen säger eller föreslår någonting häpnadsväckande. Dessutom: I våra tider av såväl nyliberala världsordningar som allsköns transgressionism förefaller djurkyrkogårdar vara helt rimliga saker att såväl lägga som tjäna pengar på. Kanske det fanns något surrealistiskt över det hela 1978; charmen har numera något retrofuturistiskt över sig. Också känd som filmen som fick Werner Herzog att äta sin sko, vilket han svor han skulle göra om filmen någonsin visades för bred publik. Sevärd, ändå. 2021.
