2002 USA 111 min. färg/DV (35mm-print)/1.85:1. R: Steven Soderbergh. S: alf. David Duchovny, Nicky Katt, Catherine Keener, Mary McCormack, David Hyde Pierce, Julia Roberts, Blair Underwood; Enrico Colantoni, Erika Alexander, Tracy Vilar, Brandon Keener, Jeff Garlin, David Alan Baasche, Terence Stamp.
Pinsamt försök av Soderbergh att på digital video göra en autentisk independentfilm efter succéer som “Erin Brockovich”, Traffic” och “Ocean’s Eleven”; går ut på att skildra en dag i Hollywood-personligheters liv (som kulminerar i en wannabee-dansk födelsedagsfest) och blandar en “story” där Roberts intervjuar Underwood (som är filmat i 35mm) med diverse andra, hundra procent sporadiska människor; alla tycks vara halvgalna, pretentiösa och/eller moraliskt ambivalenta, vare sig de sköter nöjesmagasin, vill ha sex av sin massös eller spelar Hitler på scen. Någon satirisk dimension framgår inte (alternativt är den uselt formulerad) och, främst, det betyder ingenting och filmen handlar inte om något. Soderbergh tycks intensivt inspirerad av Lars von Trier och Jean-Luc Godard, men missar att deras filmer inte var tematiskt formlösa. Resultatet blir att denna långtråkiga film – där skådespelare för sakens skull improviserar totalt innehållslös dialog i nästan två timmar, det mesta i bildkvalitet lägre än man finner hos någon modern independentfilmare – framstår som en arketypiskt “amerikansk” film; den kan bara vara “arty” när den försöker vara “konst” och den ger en känslan av att Soderbergh står naken utan konventioner att luta sig på (likt de flesta i Hollywood skulle). Det ryktades under produktionen om att detta skulle vara en slags uppföljare till “sex, lögner och videoband” men i så fall borde den hetat “Bluff, båg och videoskräp”. 2/5 4/10. 2013.
