Becky Sharp. 1935 USA 84 min. färg/35mm/1.37:1. R: Rouben Mamoulian. S: Miriam Hopkins, Frances Dee, Cedric Hardwicke, Billie Burke, Alison Skipworth, Nigel Bruce, Alan Mowbray, G.P. Huntley, William Stack, George Hassell, William Faversham, Charles Richman, Doris Lloyd, Colin Tapley, Leonard Mudie.
Hopkins är fenomenal i huvudrollen (och fick sin enda Oscarsnominering för den) som extremt vitsig lågstatusslinka som tar sig upp (och sen ramlar ner) i societeten á la Vanity Fair medan Napoleonkriget pågår i bakgrunden (“They’re dying for their country – I’m dying for my breakfast!”). I övrigt är denna ganska fyrkantiga storfilm endast sevärd eftersom det är den första långfilmen i färg (Technicolor); det är möjligt att det är orsaken till överspelande skådespelare (bland annat från Bruce, förstås, som en fjantig friare) och ett ganska stelt upplägg från den ofta kreativa regissören Mamoulian. Det är en film som aldrig kommer igång och det konstant glatta och glättiga humöret gör den även lite svår att ta på allvar, även om det är en film att bocka av för filmintresserade (notera likheterna med den senare Borta med vinden, till exempel). 2014.