Down Argentine Way. 1940 USA 89 min. färg/35mm/1.37:1. R: Irving Cummings. S: Don Ameche, Betty Grable, Carmen Miranda, Charlotte Greenwood, J. Carrol Naish, Henry Stephenson, Kay Aldridge, Leonid Kinskey, Chris-Pin Martin, Gregory Gaye, Charles Judels, Fortunio Bonanova, Armand Kaliz, Frank Puglia, Robert Conway, Bobby Stone, Fayard Nicholas, Harold Nicholas, Thomas Dowling, Catherine Dowling, Pepe Guizar, Flores Bros, Edward Fielding, Eddie Conrad, Six Hits and a Miss.
Technicolormusikal som blev en av 1940 års största succéer. En knappt begriplig story, om rikemansdotter som faller för hästuppfödare i Argentina, är en ursäkt för diverse höft- och axelskakande nummer gjorda på ett för sin tid vågat vis. Det hela går att tröttna på, särskilt eftersom filmens färgglada stereotyper skaver. Filmens producenter var väl medvetna om president Roosevelts vilja att skapa goda relationer till Latinamerika – men argentinarna själva var så provocerande av filmen (vars karibisk-mexikanska stereotyper inte har någonting att göra med landet) att de förbjöd den! Ändock en stor hit; filmen gjorde Grable till stjärna – hon hade tidigare sjungit på andra versen för Alice Faye i över 30 Fox-filmer (Faye skulle även haft huvudrollen här, men blev sjuk). Av alla de salongsberusat småkåta sång- och dansnumren är höjdpunkten dragplåstret Carmen Miranda, ”bombnedslaget från Brasilien” som maniskt framför ”Mama Yo Quiero” i Chiquita Banana-stuk (och 23 cm höga klackar), och bröderna Faynard och Harold Brothers som trotsar tyngdlagen i ett makalöst steppframträdande. Det går att beundra helhjärtat men filmen som helhet har något motbjudande över sig. 2023.