Ryan Gosling spelar fatalistiskt lagd astronaut som vaknar upp i yttre rymden långt från jorden och gradvis börjar minnas att han är på ett självmordsuppdrag som går ut på att rädda universum från mystiskt fenomen som gradvis förtär alla universums solar. Helt ensam är han dock inte på denna färd, då det visar sig att en och annan ytterligare varelse, från en eller annan ytterligare värld, är ute på samma uppdrag. En lättsedd, om än ganska plottrig, filmatisering av Andy Weirs bestseller, som bygger större delen av sitt momentum av att huvudpersonen ställs inför problem som kräver diverse (mer eller mindre tillyxade) vetenskapliga lösningar. På så sätt är det lätt att jämföra med Ridley Scotts The Martian (som också byggde på en bok av Weir) men denna film är rörigare och mer osäker i berättandet – Goslings rollfigur är särskilt svår att i själ och hjärta ta på allvar, eftersom filmen bland tidstypiskt desperat humor och diverse narrativa omvägar aldrig hittar utrymme att göra honom till den representation för mänskligt mod och hopp som berättelsen uppenbarligen vill att han ska vara; med Goslings vitsiga manér blir istället figuren ytligare och mer monoton än han på papperet är. Allt annat lika är det dock en robust matiné.
Lämna ett svar