Kvantitet kan ibland vara lika viktigt som kvalitet. När Patrick Modiano vann Nobelpriset 2014 förmodar jag att det var för att han skrivit många korta romaner, inte bara en eller två. Det hade nog inte räckt. Mycket av lite går an, men ska det vara väldigt lite så måste det vara väldigt mycket i det. Lilla smycket (2001, svensk översättning 2012) handlar om en ung kvinna som vi inte får veta avsevärt mycket om, och det vi vet grumlas av hennes opålitliga berättare. Hon vandrar omkring i ett par kvarter i Paris i en tid, vi kan inte säga precis hur länge, i vad som känns som en sorts förlängt sidospår av tillvaron; hon har sett en kvinna i en gul rock och blir någorlunda övertygad om att detta skulle kunna vara hennes sedan länge förlorade mor. Hon förföljer kvinnan men närmar sig henne inte, och ju mer tid som går desto tydligare blir det att kvinnan lider av ett fragmenterad uppväxt där denna lynniga moder av olika anledningar varit en opålitlig individ och en destruktiv kraft. Ganska snart börjar läsaren förstå att berättelsen alltså inte är något konkret mysterium utan en uppvisning av dunkla tillståndsformuleringar; en studie, som det brukliga ordvalet lyder, i anknytningsstörningens estetik. Man tycker verkligen synd om denna flicka som irrar runt; Modiano slår an en mycket vemodig ton åt en i övrigt väldigt igenkännbar (fransk) existentialism, där den moderna människan bara definieras av sina brister; känslor hålls tillbaka, de mänskliga förbindelserna är likgiltiga, minnet sviker och blir godtyckligt och i stället för runda, trovärdiga människor är karaktärerna istället koncentrerade syndrom – upplever de inte ångest så är det inte relevant. Personligen finner jag det omöjligt att inte ifrågasätta den här nödtvungna processen där så mycket tid och kraft ska läggas ner – både av författaren och läsaren – för att komma fram till så små poänger, diffus tematik och i längden ytliga upplevelser. Modiano konstruerar en labyrint av låsta dörrar och återvändsgränder men är noga med att placera ut nycklar och kartbitar som man efter mycket om och men ska begripa sig på att använda för att navigera i texten. Stilistiskt är det utsökt och något annat adjektiv är inte nödvändigt. Lungt och fint och med en kylig ömhet sveper Modiano in narrativen i en kristallklar förvirring – man ska aldrig helt ha fötterna på jorden men aldrig missförstå texten som surrealistisk, och aldrig får man skratta eller ens småle; alltihop är en dunkel tragedi och Modiano behöver hålla oss i ett konstant tillstånd av imponerad undergivelse. Skratt, denna djupt mänskliga och basala naturkraft, hade rivit ner hela den mödosamma konstruktionen.
Lämna ett svar