Lysande metaberättelse om en fantasilös kontorsråtta (Will Ferrell) som lever sitt inrutade liv genom långtråkiga rutiner, fram tills den dag då en röst plötsligt börjar återberätta hans tillvaro som om han är huvudpersonen i en berättelse. Vilket han ju också är! Sanningen bakom detta mysterium visar sig vara strikt metafiktivt – filmen må ha sålts in som en fantasy-romkom i Bruce den allsmäktige-stil, men detta är i verkligheten en helt annan typ av film; en intelligent och lekfullt kontrollerad studie i fiktiva lager som oavbrutet spelar på publikens förförståelser av hur en berättelse bör berättas och, i det långa loppet, vad den har för mening för människan. Tankar går till Charlie Kaufman, men filmen saknar helt hans fördunklade effektsökeri; denna film tar sig an sin utmaning med transparens och tydlighet och den lyckas faktiskt ha och äta kakan samtidigt, eftersom den är både en perfekt balanserad metastudie och en finstämd romantisk melodram. En varmblodig ensemble (Emma Thompson, Maggie Gyllenhaal, Dustin Hoffman) hjälper till med det sistnämnda och det är särskilt härligt att se Ferrell som den minst excentriske i rummet. En sällsynt tänkvärd och genomarbetad film, ett måste för narrativa nördar och omedelbart underskattad.
Lämna ett svar