Kanadensiska dokumentärfilmaren Alanis Obomsawins långfilmsdebut består av en serie vinjetter om urinvånarkvinnor i olika åldrar och med olika erfarenheter. FIlmen är en knapp timme lång men man märker att Obomsawin haft ett oändligt stoff som hon kärleksfullt samlat ihop; filmen målar upp bilden av ett matriarkat där kvinnor på olika sätt varit de som organiserat kulturen och fört vidare traditionerna genom generationerna, medan tidevarven och den ständigt närvarande koloniseringen gång på gång ställer krav på förändring. En fin, stillsam film, särskilt i jämförelse med flera av regissörens senare, mer omskakande filmer om urinvånarnas politiska motstånd. Tillgänglig, liksom många av Obomsawins filmer, på det kanadensiska filminstitutets hemsida.
Lämna ett svar