Peter Yates lätt överskattade filmversion av Ronald Harwoods pjäs om en turnerande skådespelargrupp som framför Shakespearepjäser i brittiska provinser – Albert Finney spelar truppens ledare, en burdus diva som blivit mer och mer dement, och Tom Courtney hans hysteriska assistent som hela tiden daltar och klemar bort honom med frätande självförakt. De två har uppenbarligen utvecklat en parasitisk relation och filmen är inget mer eller mindre än en uppvisning (”studie”, om man vill) av denna situation. Materialet tycks mest arbeta för komiska effekter (Harwood skrev manus) men Yates behandlar filmen som ett kargt, solkigt drama – allting står och faller på hur drabbande man tycker att skådespelarna är. De är naturligtvis väldigt professionella, men när det gäller denna typen av besjälade överspel har få i hela filmhistorien varit bättre än Finney, som lyckas svälja varje stor gest han ger ifrån sig; i jämförelse blir Courtney, som spelade rollen på scen, livlöst gapig och schematisk i sitt spel. Men åsikter lär variera – allra mest sevärd är filmen för de som helst ser filmer där människor (och skådespelare) kommer i första hand.
Lämna ett svar