Kargt ljuvlig, säreget lågmäld och stillsam historia om en alkoholiserad fd countrysångare (Robert Duvall) som vaknar upp på en bensinmack ute i ingenstans och, lite på måfå, bestämmer sig för att nyktra till, gifta sig med änkan som äger macken och efterhand få ordning på sitt liv. Det lilla som händer i filmen tycks bara existera för att gång på gång spegla den enkla självklarheten i huvudpersonens självfulländade, spartanska tillvaro. Av alla medvetet avskalade filmer som gjordes som antites till det högljudda 80-talet måste detta vara en av de allra mest uppenbara; berättelsen är en sorts poetisk hyllning till livets inneboende kärvhet, sättet ens tillvaro hela tiden graviterar tillbaka mot normalitet – alla karaktärer existerar på olika sätt i en tystlåten ”dagen efter”-tillvaro där stora myter, eller flykter bort från mänskliga sammanhang, till sist tagit dem tillbaka till de anspråkslösa men fulländande gester av empati och medlidande som utgör stoffet av ett värdefullt människoliv. Duvall vann en Oscar för bästa manliga huvudroll (och han skrev två av låtarna han framför också). Hela ensmeblen är fin och tonträffen av australiensiske Bruce Beresford (i sin USA-debut) är mycket fin, men det verkligt imponerande med filmen är är det mirakulösa sätt med vilket den beskriver djuprotade mänskliga värden genom en nästan absurt enkel typ av filmpoesi.
Lämna ett svar