Förbud och frihet eller hjälp och hälsa?

Vad är egentligen grejen med svenskarna och alkoholen? Nu i vår, när Folkhälsomyndigheten lägger armarna i kors medan regeringen går emot även deras bättre vetande och lyfter på diverse alkoholregler, så börjar ju tankarna snurra en del. Alldeles nyss kändes det som att människor blivit mer och mer insiktsfulla om alkoholens farligheter, att det naturligtvis stjälper mer än det hjälper att dricka ett glas vin till maten; unga människor, inte minst, spolar kröken det nyinfångade förnuftets tjänst. Ska man förstå det som ett argument för att lätta på reglerna? Har svenskarna blivit förtjänta av ett eget förmyndarskap?

Lustigt nog är det ingen som vill återinföra rökandet inomhus; ej heller i praktisk mening utomhus. De som minns det förbudet, som trädde i kraft nyåret 2004-05 minns att debatten mot detta förbud i princip utplånades redan i januari. På 20 år har ingen talat om att ta bort förbjudet.

Man kan invända, och säga att det är skillnad på äpplen och päron, men i sådana fall vill jag säga att samtalsämnet är frukt. Passiv rökning var aldrig ett övertygande argument för mig. Inte för att det saknde vetenskaplig bäring utan för att jag hyst en extremt stark misstanke om att ytterst få i verkligheten kände sig hotade av att andas in tobaksrök. Det är den där typen av rädslor som lätt kan bli hjärnspöken. Säkerligen finns det människor som numera, så fort de känner doften av tobaksrök, springer undan och börjar bete sig som om de är attackerade av Agent Orange.

Nej, passiv rökning är att jämföra med avgasrök och skadlig innerstadsluft. Det är med andra ord som att säga att det är farligt att gå ut genom dörren. Det är vad man brukar kalla för en slippery slope.

Den otrevliga knäckfrågan är betydligt enklare, betydligt bökigare att ta ställning till. Den lyder som följer: Vad ska vi göra åt detta att vi människor tycker om att ta droger?

För så är det ju. Vare sig det rör sig om en kopp kaffe eller en matsked heroin så hör det till vår natur, om det är ordet man vill använda, att stoppa i oss saker som påverkar oss fysiskt, psykiskt, andligt och mentalt. Även den som motsäger sig all stimulantia, och ger sig ut på det hårda livskallet att leva helt nyktert, gör också detta för att få en fysisk upplevelse – på ett eller annat sätt är människan beroende, kort sagt, av yttre stimulans. Oundvikligen kommer människor syssla med det, oundvikligen kommer somliga att gå under av det. Så vad göra?

Två inställningar förefaller gälla: Antingen ska folk, eller rättare sagt enskilda individer, lämnas ensamma till att klara av den här problematiken på egen hand. Eller så ska folket, i ordets rätta bemärkelse, kunna förlita sig på en infrastruktur anpassad efter deras hälsas bästa.

Människor som tillhör den första gruppen tenderar att tro att människor föds med lika villkor och identiska förmågor, varför de betraktar en människas liv som ett nollsummespel. Gick det inte bra för dig i livet? Trist. Alla måste ta hand om sig själva.

Den andra gruppen tenderar att betrakta individens frihet som en myt, mer eller mindre, och att ett samhälle måste skötas utefter principen att det som gäller för en person också måste gälla för alla. Får inte just du som just du vill? Trist. Vi måste ta hand om alla.

Mellan dessa två grupper finns alltså, i det här fallet, fenomenet förbud. Rökförbud, till exempel, vilket gäller på de flesta platser i Sverige. Alkoholförbud har vi också, inte i samma utsträckning men i vissa avseenden; bilden blir särskilt tydlig om man jämför med hur det fungerar i andra länder.

De uppenbara nackdelarna med förbud är att de är odeomkratiska. Försåvitt att vi alla lever på denna planet med samma rättigheter torde det också vara så att varje människa ska ha rätt att leva så fritt som möjligt.

Fördelarna med förbud, särskilt mot saker som de flesta håller med om är mer eller mindre dåliga, är att de oundvikligen gör saker lättare. Ingen vill som sagt återgå till offentligt bolmande, trots att förbudet otvivelaktigt innebär ett massivt intrång på den där individuella friheten som man så ofta talar så dyrt och heligt om.

Jag tror som sagt inte att de åsikter som människor saluför om dessa saker först och främst grundar sig i rationella resonemang eller noga övervägda funderingar på hur saker fungerar. Människor är i första hand emotionella och irrationella och tenderar att sno åt sig de argument de hittar som kan tillfredsställa känslan som behöver tillfredsställas.

Så… sa någon andrahandsrökning? En andrahandsåsikt, menar jag. Verkligheten är att det helt enkelt finns ett stigma kring rökning – det uppfattas äckligt och signalerar fara, ungefär som när man ser en råtta i ett kök eller mögel på en tapet. Sanningarna spelar mindre roll. Känslorna dikterar verkligheten.

Ett bra exempel på detta är ju att även vaping, alltså ångor från e-cigaretter, i praktiken är lika förbjudet som tobaksrök. Resebolag, matvaruaffärer, arbetsplatser – den som ångar upp är lika mycket paria som den som tänder en cigg. Naturligtvis kan man packa en ryggsäck full med skenbart logiska argument för hur detta kommer sig, men sanningen är att det helt enkelt sticker i ögonen. Det går inte att belägga vetenskapligt, kanske, och det går absolut inte att ställa sig bakom detta faktum med någon större värdighet, men det är likväl sanningen. Folk gillar inte att se folk röka. Det har, av olika anledningar, bara blivit så. Att det sedan är mycket hälsovådligt – åtminstone vad gäller tobaksröken – det gör såklart inte saken bättre, men detta skickar inga signaler ner i våra hjärnrötter; det är bara torra fakta. Hade det varit på något annat sätt hade alla avskräckts från att röka till att börja med.

Människor lever i allmänhet mer i huvudet än i kroppen, kort sagt. Denna osmickrande sanning skapar ett problem för vän av ordning, oavsett ideologisk skiljelinje; den gör så att frihetsivarna framstår som oansvariga och kontrollivrarna som okunniga, särskilt Folkhälsomyndigheten som med sin aura av självuppfylld oantastlighet har en hög fallhöjd. Och förresten så är ju de som jobbar på Folkhälsomyndigheten människor de också, varför också skepsis föds rörande deras förutfattade rätt att kunngöra måttlighetsregler för oss andra bönder.

Eftersom vi lever i huvudet mer än i kroppen så kan vi känna en distinkt, plötslig och mestadels irrationell irritation eller rentav ilska när någon tänder en cigarett men den raka motsatsen – behag, kittlande pirrighet, en smärre eufori rentav – när vi hör klinkandet av ett vinglas. Alkoholens konsekvenser är en teoretisk möjlighet, inte en emotionell verklighet.

Dessa mekanismer är så direkta att de undgår superegot hos de mest självmedvetna opinionsbildarna. Sydsvenskans ledare, till exempel, skäms inte för att säga att nu, när vi kan dricka alkohol lättare, blir det också roligare. Nykteristernas gamla truism, att man kan ha minst lika kul utan alkohol, verkar inte gå hem hos Moa Berglöf och kompani. Att de också kopierar regeringens retoriska språkval likt chatrobotar må vara skrämmande, men kanske är det ett separat problem (Berglöf, tidningens nya politiska chefredaktör, har ju en bakgrund som talskrivare åt Moderaterna så att Tidös PR slinker in i ledarraderna kanske är något man får räkna med framöver).

I motsatt ände av denna totalt okritiska hejarklack står Sebastian From på Aftonbladet med fötterna i 1800-talets lera. Han åberopar bokstavligt talat en lagstadga som är hundratals år gammal och kallar lagändringarna för ett ”svek mot svenskarna” eftersom ”nykterhetsrörelsen har kämpat sedan 1800-talet för att rädda oss från vårt eget superi”. Ungefär som om ingenting hänt sedan dess, med andra ord. Det är å andra sidan svårt att rationellt argumentera mot den här nationalromantiska essentialismen, som knasigt nog kommer från vänstern här. Vad ska man säga? Svenskarna svikes icke i första taget! Man vet att SD:s ande letat sig in under huden på folk när man sitter och pratar i affischslogans från, just, 1800-talet.

Har inte då From rätt i sak? Kommer inte saker kort och gott bli sämre när serveringstvånget upphör?

 Jo, förmodligen. I princip alla tidigare exempel på sådana här drogrelaterade ”lättnader” har lett till en ökning av just de saker som Folkhälsomyndigheten varnar för. Alkoholmissbruket i Danmark är värre än det i Sverige. Cannabislegaliseringen i Kalifornien, som av naturliga skäl blev en snackis, har också lett till mer missbruksrelaterad misär.

Naturligvis gynnar inte regeringens beslut människor som har alkoholproblem. De människorna kommer nu ha större utmaningar än de redan har. Därutöver kommer alla (vi) som ligger på Folkhälsomyndighetens mytomspunna skala för ”riskdrickande” löpa ännu större risk att utveckla ett destruktivt drickande.

Den kniviga sanningen är att förbud fungerar, så till vida att de isolerar ett visst tillstånd och håller det kvar där. En rimlig fråga, och i sina bästa stunder kan det liberala tankesättet ställa den på rätt sätt, är till vilket pris detta halvhyggliga ekvilibrium ska upprätthållas. De problem som förbudet arbetar för att stävja kommer såklart att bli värre om förbuden försvinner. Kanske det finns en bitter sanning här, och det är att människor ibland vill att saker blir värre för att de ska bli bättre. Vad som är det ena och det andra beror på vem man frågar. Tar man frihetsbegränsning i utbyte mot bättre folkhälsa, eller tar man sämre folkhälsa för fler valmöjligheter? I vilket fall som helst sysslar man med att knäcka ägg för omelett. De som sysslar med att saluföra sina åsikter i media bör dock sluta låtsas som att det de argumenterar för inte har konsekvenser, eller kommer till ett pris.