musen äts av katten, katten körs på av bilen, bilen skrämmer musen, musen äter katten
vi vill säga harmoni, ömsesidigt
som om språket hela tiden söker besjälas av något utanför
språket en öde ö, varje formulering en flaskpost
en otillfredsställd känsla av att språket aldrig riktigt kan bli till,
att orden bara är skisser för vad de vill betyda
de ramlar runt över varandra, blandar snart ihop sig själva
världen, t.ex, världen som ”inte ser så ut” eller världen som ”ser ut som den gör”
hörde nyligen t.om någon tilltala världen; ”varför gör du så här, värld?”
vad är detta subjekt?
vem är världen?
Lämna ett svar