Lyckan i att hitta en parkeringsplats som ingen annan hittat till.
Somliga ser livet som ett spel. Det går inte att vinna, annat än små segrar, och det är vad som bibehåller lusten till spelandet.
Spelandet är självändamålet.
Det är livet som för en ekorre. Man tar sig fram i skogen, överlever, hittar något att kalla sitt. Man ignorerar, eller ser möjligen ner på den som inte begripit det här. Spelar du inte livet? Sucks to be you, man.
Ändå.
Proggarna var för snabba med att förfasa sig över vad de kallade ett snikarsamhälle. Om livet är en kamp för värdighet, en kamp för frihet, vem ska säga åt vem att den söker fel frihet, fel värdighet?
Att enas om en problembeskrivning, det är nära nog ett religiöst samförstånd.
Lämna ett svar