Acceptabel filmatisering av D.H. Lawrences klassiska tabubräcka om uttråkad adelsdam på hertiggods som flyr sin fysiskt krigsskadade make för att få tillfredsställelse av traktens skogvaktare. Visuellt och narrativt är filmen berättad enligt konstens alla regler, men det är tyvärr inte den mest upphetsande av tolkningar i övrigt – de flesta av förlagans grenar har huggits ner till förmån för en rätt intetsägande narrativ, noga uträknad för att tilltala 2020-talets upplevda behov av omedelbar självbekräftelse. Eftersom huvudpersonen ser till att få som hon vill, och eftersom filmen påivrar rätten att få som man vill, i dialogscener som med självmedvetet skådespeleri demonstrerar poänger istället för att hålla liv i någon form av spänning, blir det en rätt livlös film som hela tiden måste bli av med sig själv för att ta sig framåt. Hantverksmässigt helt habil dock, som gjord för Netflix, där den också (efter ett par pliktskyldiga biovisningar) distribuerades. Med Emma Corrin och Jack O’Connell i huvudrollerna – ren smaksak vad man tycker om dem – och Matthew Duckett som den Kalle Anka-porträtterade maken och Joely Richardson som trogna Mrs. Bolton.
Lämna ett svar