Frustrerande oformulerad och långdraget tissel-tassande skildring av hur Bruce Springsteen (Jeremy Allen White) flyttar in i ett hus i New Jersey år 1981 för att spela in ett par låtar som senare blir skivan ”Nebraska”. Lång del av speltiden går ut på att Bruce sitter och glor i en soffa, tittar på TV, skriver lite låtar och dejtar en påhittad tjej (Odessa Young) medan hans manager (Jeremy Strong) med sin fru för upp all tänkbar undertext till ytan i precist formulerade psykoterapisamtal som går ut på att han inte ”når fram” till ”bossen”, som tydligen ska vara mycket illa däran – ett par kortare flashbacks till hans barndom, och en våldsbenägen pappa (Stephen Graham), pockar försiktigt på åskådarens uppmärksamhet. Inte förrän i slutet påstås det att Springsteen faktiskt lidit av depression – ingenting i filmen har gjort något i närheten av att konkretisera det – och vad som var så speciellt med ”Nebraska” lyckas filmen heller aldrig förklara. Byggd på biografin av Warren Zanes, men den opportunistiskt fega adaptionen av regissören Scott Cooper lämnar allt att önska.
Lämna ett svar