En av de bättre vigilantfilmerna som följde i årtionden efter de kontroversiella framgångarna med Death Wish. Sally Field spelar vän medelklassmamma vars sjuttonåriga dotter våldtas och mördas – istället för att bearbeta sorgen överväger hon dödlig hämnd mot mördaren, ett totalt drägg (Keifer Sutherland), som gång efter gång undkommer lagens hala byråkrati. Som alltid i sådana här filmer är den populistiska verklighetsuppfattningen bristfällig, och den lättvindiga synen på våld och död är emellanåt komiskt bisarr, men därmed inte sagt att filmen saknar förtjänster; John Schlesinger begriper publikens antika förståelse för blodshämndens passion – detta är inte en reaktionär pamflett om tuffa tag och dödsstraff utan en (bristfällig men generellt effektiv) berättelse om en person som bekantar sig med sitt inre mörker. Filmen hade blivit bättre om den stannat i ambivalensen och förtydligat manusets Taxi Driver/Falling Down-tematik men den är fortfarande effektiv nog medan den pågår. Att många kritiker förfasade sig över filmen – vilket på sätt och vis är en komplimang – hade nog mest att göra med att man valde att ha den rara Field i huvudrollen, snarare än Jane Fonda eller Jessica Lange (som inte hade fått någon att höja på ögonbrynen). Även med Ed Harris, Beverly D’Angelo, Joe Mantegna, Philip Baker Hall, Donald Logue och Keith David.
Lämna ett svar