Victor Sjöströms filmatisering av isländskfödde dansken Jóhann Sigurjóssons pjäs blev det stora genombrottet för den svenska filmens internationella ”guldålder”. Sjöström själv spelar kringstrosande främling som tas om hand av barsk herrgårdskvinna (Edith Erastoff) – de utvecklar en romans som blir på liv och död, bokstavligt talat, när det visar sig att han har ett mörkt förflutet. Det medlidsamma skådespeleriet, det långsamma tempot och de fagert fotade miljöerna i Abisko kring Kiruna hänförde kritiker både i Sverige och utomlands, varpå Sjöström och svensk film gick samman med den danska för att dela på äran som de eventuellt första i filmhistorien som gjorde anspråksfulla dramafilmer på arthousenivå. Att biljettintäkterna sedan kanske inte matchade de golvade kritikernas extrema hyllningar är något som historieskrivningen varit desto tystare om. Det är absolut en stabil film av sitt slag, långt från andra dramer från samma tid i fråga om fokus och anspråk; miljöerna ger ett poetiskt, dramatiskt anslag och Erastoff är nästan lika intensiv som snöstormarna i porträttet som den lidelsefulla änkan vars kärlek är odödlig som en varm sten. Det subtilt bombastiska slutet ansågs kontroversiellt när det begav sig och den svenska filmcensuren bad Sjöström att ta bort ett titelkort, för ovanlighetens skull utan att insistera om saken (han lät förståndigt nog bli). Ögonblicket när laglöse vännen Arnes (Ekman) överväger att hugga Berg-Ejvinds rep blev däremot borttaget.
Lämna ett svar