Diverse välbekanta motiv skruvas åt några varv till i den här vasssa body horror-historien om en äldre fd skådis (Demi Moore) som tar en mystisk ”substans” för att väcka lös ett yngre alter-ego (Margaret Qualley) som gradvis (faktiskt ganska snabbt) börjar parasitera på henne själv. Fast poängen är att de båda är en och samma… även om det inte blir så värst jättetydligt i filmens luddiga logik och diffusa struktur. Målet är definitivt att landa i feministisk primalvrålsterapi gentemot en ytlighetsfixerad industri – som den samtidigt är en del av, etc – men intrigen lämnar många frågetecken, lösa trådar och oklara omständigheter vidöppna; detta tidstypiska slarv gör att filmens dimensioner plattas ut och lämnar ett tomt intryck efter sig, särskilt då en mer genomtänkt film kunnat vara hälften så lång. Som en geggig nattbiorysare är den emellertid en bra bit över medel, främst på grund av sin djärvt självsäkra regi som manierar skådespelarna, specificerar den visuella stilen och driver allt framåt med en manisk, uppumpad stämning. Detta fängslande hantverk tycks ha inspirerat många människor till att överskatta innehållet, trots att storyn saknar retorik och aldrig ens bemödar sig med att utmana de verkliga strukturerna (vilka torde representeras inte av den oseriöst överdrivne slemproppen Dennis Quaid, som korrupt producent, utan av vem/vad/vilka som nu skapat den förrädiska titelsubstansen). Det hela är fortfarande samma gamla camp som förblir lika populärt, med eller utan pseudointellektuella alibin.