Coppola fick idén till denna film 1977; en allegorisk skildring av den romerska republikens övergång till diktatur, berättad i en sorts science fiction-liknande parallellvärld. Inte förrän han blivit ekonomiskt oberoende vinodlare kunde han komma ut ur sin exil och – av någon anledning – få till denna påkostade indiefilm full av begåvade människor i halvflådiga miljöer, introducerad som en ”fabel” och helt bestående av scener där karaktärer berättar eller förklarar handlingen, in till minsta tematiska eller allegoriska poäng. Ärligt talat har denna långtråkiga kloss till film inga som helst förmildrande omständigheter. Produktionen tycks för den delen också ha varit ett myller av missförstånd och efter premiären i Cannes – där den tävlade om Guldpalmen – delade den kritiker i två läger. Det är svårt att förstå, med tanke på hur fruktansvärt tondöv, billig och ospektakulär hela filmen är (alla raffiga trailers är totalt missvisande); man kan kalla den för ett argument för att man inte alltid behöver gå sin egen väg och göra just sin egen grej. Ibland kan det hända att ingen är hemma i ens eget hus.