Kenji Mizoguchis första stora film och enligt vissa hans bästa – en extremt melodramatisk och sorgetyngd historia om en medioker kabukiskådespelare som lever på ryktet av och i skuggan av sin far, en berömd legend som också krattar manegen för honom. Fast besluten att gå sin egen väg bryter han upp med fadern, och flyr med familjens unga amma till en annan stad för att lyckas på egna villkor. Resan blir lång och full av förödmjukelser och sakta men säkert målas ett motiv upp där vi ser vilka psykologiska falskspel och vilken järnhård makthierarki som ligger till grund för konstens värld, som ju är krasst ekonomisk, inte bara monetärt utan också socialt och hierarkiskt. Bildspråket är lika fängslande som berättelsen är saklig och genomborrande – särskilt iögonfallande är de långa, hypnotiska tagningarna, de illustrativt psykodynamiska bildkompositionerna och tendensen att då och då låta viktiga händelser ske utanför bild, eller på långt avstånd. Kanske filmhistoriens tydligaste exempel på hur fort och tidigt asiatisk film började avancera västerländsk, efter en långdragen övergång till ljudfilmen.