Ojämn men inte ointressant melodram som blev högaktuell, men också helt begravd, efter metoo. Stanley Tucci spelar något odräglig författare som bara gett ut en bok och nu förpassats till att leda skrivarkurser på ett mediokert college. I sitt jästa tillstånd underskattar han faran när en av hans elever (Addison Timlin) uppvaktar honom, en situation som på grund av hans slappa ansvarslöshet snart blir allvarlig. Filmen förhåller sig för länge i sin förutsägbara och klichéartade konflikt men manusförfattaren och regissören Richard Levine är ingen dumbom och lyckas göra något intressant av allt annat än själva grundstoryn; manuset kritiserar sig självt för att vara banalt, rentav, medan det metodiskt utvecklas till en indirekt nyinspelning av Joseph von Sternbergs Blå ängeln. Just när man tror att filmen ändå inte har något att komma med så slutar huvudpersonens ark på en märkligt inspirerande not och man inser att filmen egentligen handlar om att kreativa människor kompromisslöst och prestigelöst måste värna om sin egen kreativitet och inte stagnera. Den hållningen representerar verkligen en bakläxa för allsköns kulturmän och närmast sörjande som kom att reagera på metoo med barnsligt gnäll och narcissistisk skräck. Å andra sidan är Timlins utmanande elev en skildring av det slag som blev politiskt inkorrekt nästan omedelbart. Inte världens mest sammanhängande beröm, som höres, men på sitt sätt en ganska sevärd film. Också med Kyra Sedgwick och Janeane Garofalo övercastade i roller som hustru och kollega, roller som egentligen bara finns av storytekniska skäl.