Universal höll för näsan och producerade denna senkomna och mer eller mindre helt obegripliga uppföljare där huvudpersonen vuxit upp, släpps från mentalsjukhus och söker upp sin gamle kompis, en gitarrspelande glassbilschaufför, för att jaga rätt på den mystiske ”långe mannen” och hans flygande dödsklot. Mindre kompromisslös än förra filmen och samtidigt ännu mer utspårad – slentrianmässig inspiration kommer från 80-talets andra skräckfilmsserier, inte minst Terror på Elm Street, medan Coscarellis impulser att vara så gränslös som möjligt förtar filmen av all slags rim och reson. I en scen blir någon attackerad av ett jawa-troll hon kallar mormor – i nästa scen står huvudpersonen håglöst och eldar i braskaminen med en eldkastare! Inte för alla…