Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Leonard Maltin’s Movie Guide 1979-2014

lenny

Jag har inte sett en bild på denna man då han inte haft samma leende. Leonard Maltin måste vara världens muntraste filmkritiker. Han är känd för att ge ut sin klassiska filmbok varje år – Leonard Maltin’s Movie Guide – med samlade smårecensioner av gamla och nya filmer i en fet pocket.

Även om den är sammanställd av flera medarbetare tycker jag de följer samma linje. Det är alltid soligt i Maltinland och det är därför jag sällan hållit med honom, som kritiker. Bland de enda moderna filmer som fått full pott i hans bok, bokstavligen, är Ciderhusreglerna. Han älskar Lasse Hallström. Förstår sig inte på Kieslowski.

Men Maltin är främst historiker, och hans hjärta vilar i gamla Hollywood (och tecknad film). En film måste vara ”a good time” för hela familjen. Det får inte bli för ”konstigt”. Nyckeln till att läsa filmkritik är att förstå författaren. Om man vet vart kritikern kommer ifrån i en text så kommer man kunna se filmen, se människan och gå med i diskussionen (om än så bara i huvudet).

Men, hursomhelst.

När jag var tio eller elva år köpte jag en bok vid namn Bonniers stora film & videoguide. Första editionen. Den enda som fanns då. På en bokrea. Recensioner med noll till fyra stjärnor; nya filmer, gamla filmer, många filmer. En guide, ett litet lexikon. Kunskap om filmer som existerade. Mumma.

Detta var innan Internet. En bok som ”Bonniers stora” var den enda nyckeln till film man hade. Jag kom att memorisera flera av recensionerna i boken, så att jag visste vilka filmer det rörde sig om utifall att jag fann dem på video eller i TV-tidningen. Första sidan: Absolute Beginners. Musikal, lät spännande. Jag visste att det fanns en film som hette Jumpin’ Jack Flash, som Stones-låten, med Whoopi Goldberg (har fortfarande inte sett den). Jag drömde om att någon dag få se … Och sen var ingen kvar (1945), som skulle vara den bästa och mest klassiska filmatiseringen av Christies bok.

Redan vid denna punkt var jag klar över att recensionerna i sig var udda och ibland rent provokativa – flera av mina favoritfilmer var dissade. De verkade alla gå mot mitten och allt som var för okonventionellt blev straffat. Filmer som Ciderhusreglerna och Little Women, däremot, de var ”mästerverk”. Filmer som Memento och Fight Club sågades.

 

Många år senare, när jag var i tonåren, fanns fortfarande inte Internet riktigt på samma sätt som nu. Men det fanns dyr import-DVD och det fanns Science Fiction-bokhandeln. Jag växte upp i Eskilstuna, som låg en timme med tåg från Stockholm. Varje gång jag var i stan var jag på SF-bokhandeln och en av de dagarna fann jag där Leonard Maltin’s Movie Book. Årgång 2002, vilket var året.

Jag bläddrade i den och insåg omedelbart att detta var originalboken bakom ”Bonniers stora”. Första sidan: Absolute Beginniers **½, och en engelsk text som överensstämde med den översatta jag hade memorerat i huvudet.

Jag köpte den och började läsa den istället för ”Bonniers stora” – som ju bara var en bantad version, här fanns mer. Samtidigt köpte jag ”Bonniers stora” också när de kom ut i nya utgåvor. Tre till, vill jag minnas kom. Därefter, utan ett ords notis, tog det slut. Vad jag förstod skulle det komma ut en ny bok vart fjärde år, men det fjärde och femte och sjätte kom och gick.

Jag vet fortfarande inte varför – redaktör var Mårten Blomkvist och han var ansvarig (vad jag förstår) för recensionerna av de svenska och europeiska filmerna, som i många fall avvek från Maltin (tekniskt sett, men inte i själ och hjärta – ** till Sånger från andra våningen och Lilja 4-Ever, vill jag minnas) – men samtidigt vet jag ju precis varför boken slutade komma.

Det var ju det dära Internettet. Vad är poängen med en bok när all info om en film kan kollas på IMDb eller SFI på några minuter. Vad är poängen med vad någon glad, skäggig tomte har att säga om en eller annan film när webben är full av sidor där människor recenserar film (jag själv inkluderad).

Det går inte att förneka. Och vad kan jag säga? Those were the days?

Lite, kanske, jag vet inte. Det är surrealistiskt att tänka på landskapet man växte upp i som ung filmälskare: I stan fanns det två hyrvideobutiker – StjärnVideo och Filmhuset. Bibblan hade en filmhylla. Filmer gick på TV. Men hittade man inte det man letade efter där, ja då hittade man det helt enkelt inte. Det tog hur lång tid som helst för mig bara att se en så stor, känd Hollywood-film som Die Hard 2 till exempel. Den råkade inte finnas i affären och så var det med det. En vacker dag gick den på TV. Jag kunde bocka av den.

Det fanns en glädje i att bläddra igenom Maltins bok, bara läsa om filmer man aldrig hört talas om och filmer man uppriktigt trodde att man aldrig skulle få se i sitt liv. Eller bara glädjen i att se vad som är på TV och kolla upp det i Maltins bok – lista ut om man själv skulle gilla det eller inte – och det motsatta: Se att en film ska gå på TV och omedelbart veta vad det är. Bocka av i Aftonbladets TV-tidning – också en bilaga som var direkt värdefull att köpa.

Det var en värld av papper och trycksvärta. Och jag köpte till och med några utgåvor av Maltins bok när jag inte längre behövde. Senast var 2011. Den är i två delar nu, sönderbläddrad med lösa sidor utspridda överallt. Men ändå har jag klämt in den i bokhyllan.

Anledningen till att jag skriver detta: I veckan har Maltins bok kommit ut igen i sin årliga omgång. Men detta blir för sista gången. Boken läggs ner. Efter 45 år är det slut för Leonard Maltin’s Movie Guide. Den 1.632 sidor långa 2015-editionen är den sista.

”Jag har inte huvudet i sanden om det här” säger han till Deadline och erkänner att boken har sålt allt sämre och sämre. ”Jag använder Internet precis som alla andra” säger han i en annan intervju och efter att boken funnits i 45-år är han stolt och tacksam över alla lojala läsare som fortfarande hängt kvar. På RogerEbert.com har hela redaktionen något att säga om Maltin.

Det är en bitterljuv nyhet. Ingenting som räknas på en stor skala, antar jag, men ett minne av något som en gång var som flyger iväg och försvinner i vinden – oansenligt, i förbifarten, men jag kommer minnas det. Jag kan till och med några citat i huvudet. Min favoritrecension kanske är den på Scooby Doo 2 som bara är en mening: ”It is what it is.”

Vissa recensioner är absurda, men jag respekterar dem. Poängen är inte åsikterna ändå. Poängen är att det fanns en tid då Maltins bok var ett format vars funktion på ett tydligt sätt inte längre behövs. Den världen finns inte mer, och boken går i graven med en slags naturlighet som jag finner både ledsam och ofrånkomlig.

Det där dorky leendet var en av byggstenarna till att jag ens skriver här idag. Den där jäkla boken är en del av mig och jag lär köpa den senaste, och sista, utgåvan stolt. Den här gången ska jag inte ta den för givet. Den här gången ska jag ta hand om den bättre.

 

FREDRIK FYHR

*

 

3 svar på ”Leonard Maltin’s Movie Guide 1979-2014

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *