En vänligt sinnat men överdrivet anspråkslöst relationsdrama, typiskt för sin tid och älskat av många, om en kvinna som har en platonisk date med en jämnårig man hon kände som barn (då hon levde i hemstaden Seoul) och i tjugoåren (då hon flyttat till New York och de hade en relation på skype). De har båda liv med andra – mer eller mindre – och/men kanske de är sammanbundna av kosmisk kärlek och/men kanske inte. Kärlek finns kanske, kanske inte, och vad det hela betyder för karaktärerna får vi aldrig veta. Konflikträdsla är mänskligt men konflikträdda filmer är lite väl mycket att begära. Denna långfilmsdebut av dramatikern Song har för all del fint tonarbete och bra skådespelare, och den bygger på något i grunden mänskligt och kännbart (berättelsen ska också vara delvis självbiografisk) men under den harmoniska ytan finns också något självmedvetet, styltigt och överkontrollerat, berättelsens idealism forceras utan att ta hänsyn till mer naturliga konsekvenser – kort sagt, vilka är de här karaktärerna, vad betyder deras relation, varför ser vi på den? Song vill antyda och insinuera mer än berätta, tyvärr så till den milda grad att vi inte får ta del av någonting, och sättet vi hålls utanför filmen på sker genom rigorös och noga genomtänkt uppsättning av distanseringseffekter som ska förefalla vara lättsamma och naturliga medan de söker dra vår uppmärksamhet bort från frågor som vore mer naturliga att ställa. I grund och botten är det ett förslag till en berättelse snarare än en berättelse i sig; en elegant, överskolad och irriterande duktig uppvisning i intellektuellt inte-nudda-golv.