En film där skurkarna spelas av Peter Lorre, Boris Karloff och Bela Lugosi. Uppenbarligen en större sak idag än år 1940. Huvudpersonen i denna Old Dark House-komedi är Kay Kyser, känd när det begav sig för sin dumvitsiga orkesterradio, som spelar sig själv. Hans manager tvingar honom att ta med bandet ut till en ruggig herrgård vars inneboende är en gammal tant som onda krafter försöker ha ihjäl. Filmen gör ingen hemlighet av att det är herrarna Lorre, Karloff och Lugosi som är filmens skurkar (nähä!) och det gör också att filmen inte har någonstans att ta vägen. Speciellt rolig är den aldrig heller; ett par mysrysiga stunder med talkbox är hyggligt minnesvärda, men denna film blir aldrig så bra som den borde vara.