Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

Don’t Worry Darling (2022)


Det måste finnas någon sanning i en film. Det finns ett arv mellan berättelsen och berättaren, något smittar alltid av, det är personligt. En bra berättare vet detta och kontrollerar varje skrymsle och vrå av berättelsen för att se om det är något som känns störande eller är falskt; de behandlar historien som ett uppdrag, ett ansvar. Det är därför till och med Michael Moore spelar djävulens advokat i sina dokumentärer, varför Sofia Coppola aldrig vek sig undan berättelser om rikedom och privilegier och varför man alltid misstänker att Dario Argento är en pervers galning som i hemlighet älskar att döda kvinnor. Bra berättare avslöjar sig själva.

Man kan helt enkelt inte göra en film om någon annans problem.

Men Don’t Worry Darling försöker.

Det är ett lite unikt fall. Jag är inte säker på om jag någonsin har sett en film som är så frånkopplad från sitt eget ämne. Filmen är som flaskpost upphängd på en vägg, från en avsändare man aldrig sökt efter. Stor omsorg har lagts på soundtracket, scenografin och kostymerna. Där har filmen sitt hjärta, om det är rätt ord. Det är en välinredd produktion. Som om målet med filmen är att ropa ”action!” Efter det slutar alla att vara uppmärksamma.

Men filmen är inte unik här. I moderna filmer är vårdslös regi och förvirrande manus standarden, inte avvikelsen. Jag inser att jag skämmer bort mig själv med att betrakta filmhistoria som en enhet, och att de normer som gällde 1940 eller 2002 borde vara ungefär jämförbara med de som gäller 2022.

Jag vet. Dårskap.

Jag borde helt klart sänka ribban och tillåta mig själv att överväga nya filmer ur ett knatteperspektiv, där alla får medalj för att ha försökt. Men jag kan bara inte. Säg vad du vill om boomers, de såg många filmer så de visste hur man gör en. Dagens filmskapare verkar inte ha sett så mycket. Och de som har det verkar känna sig så skrämda av historien, och pressade av produktionsbolagen, att de hellre gör filmer där de får visa upp en ”vibb” eller två, hävda så lite som möjligt, finta undan alla krav på substans eller sammanhang.

Nej, jag tycker inte att Don’t Worry Darling är mer förvirrande än Jordan Peeles Us eller David Lowerys The Green Knight. I själva verket följer den bara de filmernas logik. Allt som behövs idag är tydligen A. Ingen orkar dra det hela vägen till ett B. Har du idéer? Strunt i att formulera dem. Vem behöver argument. Kasta in lite grejer och få det att kännas lite groovy sådär du vet. Vi betraktar saker i rent materialistiska termer; trots allt, när allt du letar efter är en ”vibe”, så behandlar du en film som en drog, en sak, en maskin som ger dig en upplevelse. Det är filmer som grejer, varor, föremål för begär, kapitalism renare än någonsin tidigare. Jag kan inte ignorera att produktionen bakom just den här filmen verkat vara smått katastrofal, men med lite god vilja skulle jag kunna betrakta Don’t Worry Darling som en perfekt kommentar till dessa saker. Filmer idag är bara tomma vibecenter, vi går in i dem för att ”hänga”. De är något som får oss att känna oss ”trygga”. Bara ibland känner vi, som en ilande aning, att det borde finnas mer i dem, att de faktiskt inte betyder någonting och bara gör oss latare.

Det är som att vi bevittnar den narrativa filmkonsten falla ihop över sig själv. Don’t Worry Darling är nästan innovativ, om man nu vill acceptera den här utvecklingen. Jag har som sagt aldrig sett en film där historien är så bortoffrad som den är här. Jag blev verkligen förvirrad. Inte för att filmen är rörigt sammanställd, klantigt fotad och ologisk (sådant verkar inte spela roll i dagens filmer, så varför skulle det göra det här) utan för att jag såg en film som inte verkade behöva en åskådare, än mindre en publik.

Jag menar, okej. Filmen börjar med att en kvinna (Florence Pugh) är någon sorts hemmafru i någon form av dystopi. Vi ser en film som medvetet hoppat över sin öppningsakt för att avslöja den som en twist i slutet. Men mina frågor var dessa: Varför är detta ett mysterium? Vem kommer att tycka att detta är lockande? Vad är viktigt för dessa människor och vad är inte viktigt?

Jag har som sagt alltid utgått från att en film bär med sig någon sorts sanning. I vilket scenario vi än ser finns det två sidor som kämpar och båda har en viss charm. Men det enda sättet att tycka att denna premiss är dramatisk är om man själv har någon form av önskan, om än så liten, att också vara en 1960-tals hemmafru och underkasta sig gamla könsroller och ett framdrömt Americanaland som aldrig existerat till att börja med. Vi ser ett ”Skulle det inte vara härligt om…”-scenario.

Men för mitt liv kunde jag inte föreställa mig att filmen verkligen var förvirrad.

Och, nej, tja, hum, så småningom går omständigheterna bakom Truman Show-situationen upp för oss och då förväntar sig filmen att vi helt enkelt ska ”hoppa över” till ett standardperspektiv där protagonisten måste övervinna antagonisten. Som om Florence Pughs rollfigur hela tiden haft något att försvara med sin existens.

Men det har hon ju inte. Hela idén med filmen, hela det skenbara syftet, ligger hos antagonisten (sektledaren Chris Pine). Vår huvudperson (Pugh) är bara en bit rekvisita. Det är därför vad som helst kan hända henne utan att anledningarna spelar roll. Det är därför hon verkar smart nog att ha agens men dum nog att ha gått med i en sekt. Vi tittar på en huvudperson som vi helt enkelt inte ska relatera till, förrän vi plötsligt ska det.

Manusförfattarna investerar istället allt i sin skurk. De delar till och med med sig av sin uppenbara intelligens till honom, samtidigt som de gör Pugh-karaktären svag och meningslös med avsikt. Vid ett tillfälle suckar Pine: ”Jag förväntade mig så mycket mer av dig”.

Det är inte han, det är filmskaparna som avslöjar att det här kunde ha varit en bättre karaktär, men det är inte filmen de varit ute efter att göra. Istället ville de ge Florence Pugh den kortaste stickan i en film där ingenting hänger ihop och där hennes karaktär helt enkelt suger.

Sedan förväntade de sig att vi alla skulle vilja se den.

Och jag är inte ens förvånad.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *