Kriget pågick fortfarande och Powell och Pressburger fick slut på färg. De hamnade i en glugg mellan två stora projekt – Det började i Berlin och Störst är kärleken – och de lyckades trolla fram den här läckra lilla saken; en romantisk film om karriäristisk ung dam (Wendy Hiller) som ska gifta sig med stenrik pamp men fastnar på skottsk ö där hon motvilligt dras till lokalbefolkningen, och då särskilt en charmig överste.
Powell skrev manuset på fyra dagar (det ”skrev sig själv”, tydligen) och det kom att bli en oavsiktlig present till Hollywood. I Know Where I’m Going blev det hemliga receptet för många Paramount-romcoms i slutet av 40-talet och förmodligen längre fram också. Berättelsen är enkel och lite moralistisk, men dialogen är perfekt; det enkelt ut, det var en relativt enkel film att göra, men det finns ingenting lätt med det. Filmen är en liten blixt som inte kan slå ner igen.
Den verkliga showstoppern är dock Skottland. Landskapen och klimatet sätter sig om ens kinder och tränger in i huden på väg mot hjärnan – Hiller går igenom vad Ingrid Bergman skulle göra i Stromboli. Men ännu mer avgörande är interiörscenerna, där vädret är ännu mer närvarande; oavsett var du är i den här filmen är du inte riktigt säker från kylan och vinden. Och ändå fortsätter livet som vanligt och alla verkar veta vad de gör. Det är essensen av mysig alienation; att vara ensam på en främmande plats men ändå känna sig hemma, vilja stanna, älska varje minut av det – det är en hemlig känsla som man inte vågar erkänna för öbor, som verkar veta alla dessa saker som du inte vet.
Vädret får en psykologisk kvalitet, kort sagt. Det är inte bara till för atmosfär. Eller, uttryckt på ett annat sätt: Vad är meningen med atmosfär? Det är inte bara scenografi. Det är ens sinne som målar en värld omkring sig. Det är en dröm. När atmosfären blir så här levande blir jag lätt besatt, som en katt som rullar hjälplöst runt på en matta. Många av dessa psykodynamiska stormar hamnade i Scorseses Shutter Island, en annan film som jag är lite besatt av på grund av dess blandning av psykologi och natur.
Man kan följa Scorseses Archer-inspiration som brödsmulor i Störst är kärleken, som följde den här filmen. Det handlar om ett scenario som är strukturellt identiskt med det i Shutter Island. Om någon undrade varför han gjorde den filmen så är dessa två Archer-filmer gigantiska ledtrådar. Titta på dem alla tre på en kväll och du kommer att känna en och samma ande mellan dem.