Intensiv, fängslande film om en fd slaktare som genomgått en könsoperation på grund av en olycklig kärlek och nu måste leva med konsekvenserna och sin nya identitet. En av Fassbinders bästa, och en av hans personliga favoriter, inspirerad av älskaren Armin Meiers självmord. Som många Fassbinderfilmer är denna lång och full av utsvävingar men denna är sällsynt fokuserad och enhetlig, trots att det mänskliga dramat blandas med essäistiska sidospår och syrlig, politisk ironi; i vördnadsfulla entagningar får vi veta mer om huvudpersonen, i teatrala dialoger ser vi figurerna runtomkring men huvudpersonen själv framstår som fragmentarisk och oåtkomlig – Fassbinder överför djup, personlig smärta till oss och längs vägen blommar många teman (problematiken kring identitet, arvet efter nazismen, sexualitet som objekt och handelsvara). Uppenbarligen en väldigt personlig film, även för att vara Fassbinder, och det finns en sylvass närvaro filmen igenom, som om varje ögonblick räknas; utmärkta skådespelare, med en särskilt oförglömlig Volker Spengler i huvudrollen.