Eisensteins mest berömda film vid sidan av Pansarkryssaren Potemkin skildrar bolsjevikernas störtande av Kerenskijregeringen efter ”revolutionen” och gjordes för att fira tioårsjubileumet. På många sätt är filmen tommare och mindre besjälad än både Potemkin och föregående Strejk – berättelsen är till sin natur mer monoton, och det finns en oöverkomlig ironi i att Eisenstein fick klippa om filmen för att få bort Trotskij, som ursprungligen var filmens hjälte (vid det här laget hade han blivit motståndare till regeringen); bortfallet känns, och dessutom blev filmen ändå förbjuden (en bättre definition för misslyckad propaganda finns inte). Med allt det sagt så är filmen fortfarande ett kraftprov om man mäter rena hästkrafter – i brist på motivation lägger Eisenstein allt krut på bombardemanget av montage, där enkla visuella idéer skapar abstrakta effekter; de påkostade stridssekvenserna är också häpnadsväckande, och man har (kanske olikt Eisenstein själv) aldrig tråkigt.