Dirty Harry-filmerna följer Kübler-Ross fem stadier av sorg ganska perfekt – den första var i förnekelse (när Harry slänger sitt märke och vägrar att erkänna att han är en polis), den andra försökte förhandla (”kanske jag kan vara polis om andra poliser är värre än jag?”), den tredje föll tillbaka sin ilska och Sudden Impact följer logiken rakt in i depressionen – det här är helt klart en film gjord av den Clint Eastwood som börjar titta närmare på konsekvenserna av våld och destruktivitet. Det är nästan Dirty Harry som självmedveten metapop (åtminstone hade det inte funnits någon ”Dirty Harry 4” om Eastwood inte hade insett att Harry Callahan funkade som en användbar försökskanin för detta mer filosofiska skedet av karriären).
Resultatet är tämligen surt – Harry är, faktiskt, inte bättre än skurkarna han jagar. Silhuetten av ”mannen utan namn” stryks under i ett dramatiskt visuellt citat, vilket ytterligare understryker att detta har mindre att göra med Dirty Harry-kontinuitet och mer att göra med den övergripande västernmyten, sedd ur Clint Eastwoods perspektiv. Det är synd att det mesta av själva berättelsen är en disträ, Death Wish-inspirerad melodram som utspelar sig i någon fisljummen provins. Det gör detta till Dirty Harry-seriens svar på Gäckande skuggan tar hem spelet (må så vara att det är min favorit i den serien).