Jag kan inte riktigt förstå hur en filmskapare som en gång gjorde något så djärvt och rent som Kes slutade med ett så klumpigt och ostigt öga för dramatik; Frihetens pris (där Cillian Murphy spelar irländsk läkare på 1920-talet som hux flux går med i IRA för att befria landet från engelsmännen och alla som lierar sig med dem) är väl för all del en lovvärd film till en viss gräns. Men allt intressant med den verkar pågå i marginalen; här och där stannar manuset upp för att låta karaktärerna fundera över ideologiska frågor, varför man ska organisera sig, hur ett styre faktiskt fungerar och vad uppoffring faktiskt innebär, men gång på gång faller filmen tillbaka på en skildring av politisk konflikt som är (ibland nästan skrattretande) banal – det är inte bara det att varje engelsman kommer från Joe Pescis kurs ”hur du spelar en aggro jävel – 7.5hp” eller att irländarna framställs som människor som bara kan skrika eller gråta. Loachs eget ointresse för vad som finns framför kameran (bortsett från bildsköna irländska landskap) leder till olika missar i kommunikationen mellan honom och publiken – teman blir motsägelsefulla (uppoffring är till exempel ibland en stor sak och ibland inte), karaktärer är förbryllande och oförklarliga, berättelsens framåtrörelse är hämtad från dåliga stumfilmer (med titelkortdialog som ”Hörde du vad som hände?” – ”Vi måste organisera oss!” – ”Nog är nog! Jag håller med!” [de jublar]) och det hela produktionen känns ironiskt engelsk, som en plikttrogen BBC-produktion där skådespelarna inte är mer övertygande än det dugliga smink- och kostymarbetet kommer att inspirera dem till att vara. Visst, det är en mer rimlig film än Patrioten med Mel Gibson, om man nu nöjer sig med den rekommendationen, men filmen har alldeles för lite smuts och skit. Trots det höga tonläget ser vi bara, i scen efter scen, skådespelare som skådespelar i ett drama som dramar. All förtvivlan blir förutsägbar. Ingenting blöder.