En av Ida Lupinos mest populära filmer som regissör, eventuellt för att hon själv spelade med Joan Fontaine, som inte var en främling för den här typen av mjältsjuka historier. De står båda i bakgrunden för huvudpersonen dock, en drypande ynklig man (Edmund O’Brien) som har två fruar och ojar sig om saken. Perspektivet bottnar i tanken att han ändå är bättre än de karlslokar som inte tar hand om sina älskarinnor, och hans första fru kan trots allt inte få barn. Ärligt talat har de flesta av Lupinos socialdramer åldrats bättre än denna, och dessutom är den tungfotat melodramatiska intrigen riktigt seg.